Kay Duit

En varm sommarkväll i Amerika stod jag vid sidan av fotbollsplanen och väntade på visslingen för att gå in på planen. Mitt hjärta bultade i halsen, inte på grund av den kommande matchen, utan på grund av insikten om hur långt jag hade kommit. Tre år tidigare hade jag tagit ett flyg från mitt hemland till USA, ett språng in i det okända i jakten på äventyr och möjligheten att förverkliga både mina idrottsliga och akademiska drömmar.

Under de fyra åren hade jag upplevt mycket mer än bara fotbollsmatcher och studier. Det var sena middagar efter stora vinster, flygresor till bortamatcher i avlägsna stater, vänskapen jag hade byggt och de otaliga gångerna jag insåg hur mycket större världen var än den lilla platsen jag kom från.

Den kvällen, medan nationalsången spelade och läktarna var fyllda av tusentals jublande fans, tänkte jag på alla unga studenter från hela världen som, precis som jag, drömde om sådana möjligheter. Jag lovade mig själv att när min resa i Amerika var över skulle jag sträcka ut en hjälpande hand till dessa aspirerande studenter, oavsett var de kom från, och hjälpa dem att förverkliga drömmar liknande mina egna.